mitt lilla liv!

Min graviditet va ganska speciell..
När jag fick reda på att jag va gravid så va det ganska olika känslor som kom upp..
Jag blev väldigt glad & verkligen ville behålla barnet.
men jag va orolig för hur folk skulle ta det med tanke på hur mitt liv va som jag levde då.
Jag kunde inte riktigt förstå att jag va gravid. att jag skulle ta hand om ett helt nytt liv. att det här livet va en del av mig, som jag skulle uppfostra.
det kändes så overkligt, men på ett bra sätt.
när jag skulle in på första ultraljudet & fick se det som levde i min mage, det va helt obeskrivligt fantastiskt.. men det va fortfarande så svårt att förstå..
men gud så lycklig jag va !! jag skulle få ett barn..
sen hände det nåt.. jag va med om en händelse när jag va hög gravid som ingen borde få gå igenom.
nånting jag aldrig kommer att komma över, nånting som både jag & mitt barn kunde dö av.
& den händelsen förändrade en del saker i mitt tänkande.
skulle jag verkligen behöva föda ett barn, ett nytt oskyldigt liv till den här hemska världen. det kändes själviskt.
jag pratade med min barnmorska om händelsen, & hon berättade att jag riskerar att hamna i en psykos när jag föder barnet, med tanke på va jag hade gått igenom.
jag va livrädd för allt en väldigt lång tid, men jag försökte att inte visa det för nån, jag ville va stark, jag ville visa mig stark.. jag skulle ju bli mamma lixom.
sen va det dags för förlossning.. & då blev jag igångsatt.. jag gick ju 17 dagar över tiden.
jag hade värkar i över ett dygn.. sen tittade hon ut. Det vackraste lilla liv jag någonsin sätt .
tårarna rann ner för kinderna när dom la henne på min mage. & jag ville verkligen aldrig släppa henne.. hon va det finaste, vackraste & sötaste jag sett i hela mitt liv. hon va mitt älskade lilla barn. min fina lilla flicka..
men jag undrade.. hur ska jag kunna skydda henne från allt ont i den här världen.
oavsett så ska jag göra det, henne ska jag verkligen skydda!!!

Ibland känner jag mig som en dålig mamma.. jag har ju mina dåliga dagar lixom, oftast p.g.a den här händelsen .. men jag ska ta tag i det, försöka släppa det & gå vidare.. sluta att fly, som jag har gjort i 5 år nu!!

jag vet ju att jag är en bra mamma egentligen.. & jag vet att jag är rätt stark. Jag måste bara börja tro på det!!